Kallt som kaffe

Här kommer min förlossningsberättelse när lillebror kom till världen.

Jag trodde ju länge att han skulle komma tidigare än den planerade tiden vi fått för snittet. Det var mest bara en känsla att min kropp kändes redo i kombination med att Molly kom åtta dagar tidigare. Men han stannade faktiskt i magen tills det var dags för snittet i vecka 38+6. Vi hade tid den 20 april redan klockan 07.15 på morgonen vilket jag var tacksam över då man inte fick äta på 6 timmar innan. Dricka klara drycker fick man dock göra upp till 2 timmar innan men det kändes inte så lockande att gå upp ännu tidigare bara för att få sig en kopp kaffe.

Dagen innan började jag bli ganska nervös och jag gjorde mitt bästa för att inte tänka på vad som skulle hända nästa morgon. På kvällen före duschade jag med Descutan som är en bakteriedödande svamp, den skulle jag även tvätta mig med nästa morgon. Jag kan inte påstå att jag sov så jättemycket på natten men jag kände mig ändå pigg när klockan ringde. Vi gjorde oss snabbt iordning och åkte och lämnade Molly hos mamma. Det var lite jobbigt att säga hej då när jag inte alls visste hur länge det skulle dröja innan jag fick se henne igen. Molly var däremot superpepp på att äntligen få komma hem till mormor och det kändes tryggt att veta att hon skulle ha det jättebra när vi var borta.

När vi väl var på sjukhuset gick allt mycket snabbare än jag hade förväntat mig, jag trodde nog att det skulle vara mycket väntan och att det kanske även skulle dyka upp andra akuta operationer som skulle gå före. Men efter att vi anmält oss på operationsavdelningen fick vi komma direkt in i varsitt omklädningsrum där jag fick ta på mig en skjorta och lårhöga strumpor och någon form av morgonrock över. Sen fick vi sitta ner i ett väntrum och läkaren som skulle utföra snittet kom och presenterade sig och informerade lite om vad som skulle hända, det visade sig vara samma läkare som jag hade pratat med när vi bestämde att det skulle bli ett snitt. Det kändes väldigt bra att det var hon som skulle operera, hon var bra att prata med och kändes väldigt trygg och kompetent. Efter att hon hade gått kom det en narkossköterska som också var så himla bra, han var trygg och jag kände verkligen att jag var omhändertagen hela vägen. Han visade oss in i operationssalen och jag fick lägga mig på britsen. Där började förberedelserna och jag fick nålar i båda händerna och ett armveck. När de satte nålarna i händerna gjorde det rätt ont och ungefär där började jag tycka att det var ganska jobbigt det hela. Jag försökte andas lugnt och både Mattias och narkossköterskan pratade med mig och gjorde sitt bästa för att hålla mig lugn. Sedan var det dags för narkosläkaren att sätta bedövningen och jag fick sätta mig upp på britsen. Själva sticket var faktiskt inte så farligt som jag hade trott att det skulle vara, det kändes knappt alls om man jämför med nålarna i handen. Sedan fick jag lägga mig ner igen och jag kände att bedövningen började verka och det dröjde inte länge förrän jag inte kunde röra benen. Efter bara en liten stund testade de min känsel på magen och jag kände absolut ingenting,

Vid det här laget var rummet fullt av folk, alla presenterade sig men det var omöjligt att komma ihåg ens några sekunder senare vilka de var och vad de hade för uppgift. Jag vet att det var en barnmorska där iallafall och då var det som att jag kom ihåg igen varför jag var där. Allt hade varit så fokuserat på mig och operationen som skulle hända så det var så skönt att bli påmind om att allt det här skulle leda fram till att jag fick träffa min bebis för första gången. Det låter ju helknäppt men det var som att jag nästan hade glömt bort det mitt i alla nålar och oron över vad som skulle hända härnäst.

När de väl började försökte jag bara andas och tänka på bebisen som vi snart skulle få träffa istället för vad de gjorde. Efter vad som kändes som en evighet förstod jag att det var nära för jag märkte att hela jag for fram och tillbaka när de drog och bökade därinne och jag uppsnappade också lite av vad de pratade om. Och helt plötsligt hörde vi honom skrika, vi tittade på varandra och det var en sån fantastisk känsla att få höra honom. De kom och visade honom och la upp honom en kort stund på mitt bröst innan det var dags att klippa navelsträngen. Jag kunde titta på honom hela tiden där jag låg när de kollade honom och Mattias klippte navelsträngen. Sedan fick han ligga på mitt bröst under tiden när de sydde ihop mig. Vilken känsla det var att få ha honom där och titta på honom och all oro bara försvann som jag hade känt innan både över honom och över operationen ❤️

Sedan tippade de över mig till en säng och det var dags att bli ivägrullad till uppvaket, vi stannade där ett par timmar tills jag kunde röra hjälpligt på benen igen. Mattias fick kaffe och smörgås vilket jag avundsjukt såg på medan han åt.

Väl på bb-avdelningen fick jag också min efterlängtade smörgås och kaffe vilket var ljuvligt gott efter så lång tid utan mat. Redan på kvällen var jag uppe och gick lite och dagen efter tog de bort katetern och sen var jag uppe så mycket som det gick. Vilken skillnad det var mot förra gången när jag inte mådde alls bra och inte ens tog mig ur sängen de första två dagarna. Nu behövde vi bara stanna kvar i två dygn och det var ljuvligt att få komma hem igen och träffa Molly.

Det känns verkligen som att jag fick revansch den här gången och jag hade inte kunnat önska mig en bättre förlossning ❤️