Idag var mamma här på förmiddagen och hon hade köpt med sig sallad till lunch. Nu ligger Molly och sover middag och jag passar på att blogga lite och njuta av lugnet. Jag har en app om utvecklingsstadier som jag läste häromdagen där det stod att någonstans mellan nio månader till ett år sker det någon form av frigörelse, både från barnets och förälderns sida. Det kanske kan stämma, Molly kan ju såklart inte klara sig själv än på långa vägar men hon är heller inte den där lilla bebisen längre som ligger kvar där hon blir placerad. Hon utforskar och tar sig fram dit hon vill och kan göra sig förstådd lite bättre. Samtidigt har jag kommit på mig själv med att tänka på hur det kommer att bli att börja jobba igen. När jag var på jobbet förra veckan så fick jag reda på att vi troligen ska åka iväg över en natt framåt våren till ett spa och jobba och samtidigt ha lite trevligt förstås. Min första tanke var att, shit jag kommer att få sova en hel natt. Min andra tanke var i och för sig att, shit jag kommer att vara borta en HEL NATT. Men ändå. Jag kan även längta lite efter att göra saker själv, som att åka och rida ikväll och gå till frisören imorgon. Samtidigt så är blotta tanken på att vara ifrån henne en hel dag eller natt helt otänkbar så jag vet ju inte hur stor den här frigörelsen är egentligen. Men något kanske det ligger i det.
Det jag egentligen kan sakna är mina tankar hur konstigt det än låter. Att inte kunna tänka igenom saker som varit, eller som ska planeras eller helt enkelt bara dagdrömma en stund. Det är bara på mina power walks som jag hinner tänka klart en tanke utan att bli avbruten, så de är viktiga ur det perspektivet också. Det kan jag se fram emot, att få avsluta en tanke och förhoppningsvis bli lite mindre disträ på kuppen. Men jag förstår fortfarande inte hur jag ska kunna vara borta hela dagarna från det här?
Ha en fortsatt fin dag hörni! Kram på er <3
Senaste kommentarer