Kallt som kaffe

Idag går jag in i vecka 37, den första av veckorna som räknas som ”normalt” att föda i. Nu kan det verkligen hända närsomhelst vilket både jag och Mattias nog precis på allvar börjat inse 🙂 Igår packade vi färdigt förlossningsväskan så nu är vi iallafall förberedda så långt. Annars har den senaste veckan för mig handlat om att ställa in mig mentalt på att det kommer att komma en liten bebis snart och bo med oss. Jag satt nyss med Molly i soffan och hon var på sånt goshumör och ville sitta nära, nära och mysa och varje sådan situation funderar jag på vart bebisen kommer att vara och vad Molly kommer att tycka om honom. Hon har börjat prata mycket om lillebror de senaste dagarna, hon känner nog också på sig att det är något på gång snart. Igår sa hon att hon ville att han skulle komma ut så att hon kunde ge honom en kram och en puss ❤️

Fysiskt så blir det såklart tyngre för varje vecka nu men det är fortfarande väldigt hanterbart. Med Molly var jag så trött på att vara gravid och ha ont inte kunna sova så jag var mer än färdig med att vara gravid och ville bara att hon skulle komma ut. Denna gången känner jag inte riktigt än att jag är trött på att vara gravid på samma sätt, även om jag såklart längtar efter att få ha honom hos oss och att få tillbaka min kropp och kunna röra mig obehindrat igen. En sak jag längtar väldigt mycket efter är att kunna gå ut och gå promenader igen, speciellt nu när det inte direkt går att göra så mycket annat. Jag gick en liten extra runda igår efter att jag och Molly varit i lekparken men det straffade sig sen på kvällen, jag fick lite ont och hade svårare att ligga på sidan och sova under natten. Så nu får promenaderna ligga på is ett tag men det ska bli helt ljuvligt att få återuppta dem igen.

Kram! ?