Kallt som kaffe

Idag har jag äntligen varit hos frisören och gjort slingor. Jag känner mig alltid lite som en ny människa när jag går därifrån, att bli lite ljusare i håret och få bort utväxten gör verkligen underverk. Skulle ha tagit en före och efter bild men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det blev väldigt mycket bättre. Molly var hos mamma under tiden och jag tog en promenad från henne till frisören och tillbaka. När jag gick hem från frisören var det precis så mycket vårkänsla det kunde bli, solen värmde och jag mötte en bil som sopade gatorna. Det kändes kanske lite tidigt men just då brydde jag mig inte nämnvärt, jag gick i sneakers på nysopade gator och det var det som räknades. Det är så mycket känslor den där första gången i sneakers när snön är borta och gatorna sopade. Det kändes kanske extra mycket för att jag gick på gatorna i området som jag är uppväxt i. Mamma bor i samma stadsdel som jag både är uppväxt i och även har bott största delen av mitt vuxna liv, även om jag gjort några flyttar även till andra ställen. Det blir minnen som kommer tillbaka från allt det som jag har känt när jag har gått på samma gator, då den där gången då våren kändes på riktigt.

Den gången när jag var liten och äntligen fick använda mina nya vita gympaskor ute för första gången och inte bara provgå dem fram och tillbaka i hallen i vad som kändes som flera evigheter. Stoltheten när jag tittade ner och såg dem lysa vita mot asfalten.

Den gången jag var på väg till en förfest och det fortfarande var ljust ute, jag hade en ny partytopp och det pirrade i magen av förväntan på kvällen och våren.

Den gången det gjorde så ont i hjärtat att det kändes som att det på riktigt hade gått sönder och på något sätt blev det ännu värre när våren kom. Allt som ekade i huvudet var Karin Boyes ja, visst gör det ont när knoppar brister och det fick mig att känna mig lite poetisk och svår mitt i allt det jobbiga.

Den gången som lyckokänslan aldrig ville ta slut och jag hade lust att springa på den nysopade trottoaren för att det kändes för futtigt att gå.

Från barn till ung vuxen till lite äldre vuxen, alla känslor har utspelats på de där gatorna. Det här blev ju lite filosofiskt men så får det bli när det är vår i luften. Som motvikt avslutar jag med en bild på det bollhav som Molly fick av sin storebror idag.