Igår var jag iväg och red igen för första gången på nästan två år. Efter att ha ridit i hela mitt liv har det känts lite tomt utan hästarna under så lång tid. Jag tog en paus när vi satte igång med IVF-behandlingen, dels på grund av den men mest för att jag hade tappat motivationen lite då. Men nu var det alltså dags att sätta igång igen. Träningsvärken idag är inte att leka med, jag har ont på ställen som jag hade glömt bort att de fanns och går ungefär som Zeb Macahan. Ja ni som minns, ni minns. Den här finingen var iallafall orsaken till diverse plågsamma läten från mig idag.
Vi tävlade lite för flera år sedan men med ganska mediokert resultat vill jag tillägga. Han var ung och oerfaren och såg på domaren ungefär som vi andra skulle se på en sabeltandad tiger, alternativt en livs levande grizzlybjörn i attackposition. Inte upplagt för topplaceringar direkt, men en underbar häst att rida. Här är vi på en tävling på tiden det begav sig.
Mattias och Molly hade haft en lite jobbig kväll när jag var borta tyvärr. Eftersom hon vägrar både ersättning och välling är det bara amning som fungerar när hon ska somna. Jag hade lagt henne innan jag åkte iväg till stallet men tjugo minuter senare hade hon vaknat och varit otröstlig och ropat mamma (!) berättade Mattias när jag kom hem. Eftersom det numera inte är någon tvekan om att det är pappa hon säger oavbrutet hela dagarna kunde jag inte låta bli att känna mig glad över att hon äntligen ropade på mig också, även om det var väldigt jobbigt att hon varit så ledsen. Tills imorse då Mattias kom på att det kanske ändå var pappa hon hade ropat men eftersom hon grät så var det svårt att säga p med öppen mun och då lät det som mamma. Ridå.
Senaste kommentarer