Jag var lite orolig för sprutorna innan eftersom jag alltid haft en tendens att svimma, jag har aldrig kunnat titta direkt på nålen när jag har blivit stucken eller lämnat blod. Som tur var hade inte Mattias något som helst problem med att ge mig sprutorna så det gick hur bra som helst. Efter ca två veckor med hormonsprutor och en ultraljudskontroll för att konstatera att det gav resultat var det dags att åka upp till Falun som vi hade valt som klinik. De var hur gulliga som helst och tog verkligen väl hand om oss när vi var där. Äggplocket kändes ju en del och jag fick rejält med morfin, så mycket att jag inte kunde gå därifrån efteråt utan de fick lägga mig på en säng och dra mig tillbaks till rummet. Stackars de som satt utanför och väntade på sin tur, det såg förstås betydligt mer dramatiskt ut än det var. Äggplocket gick bra och de fick ut 8 ägg. Sen började den jobbiga väntan på hur många som skulle bli befruktade över natten. De ringde på morgonen därpå och meddelade den glada nyheten att hela 6 stycken hade blivit befruktade. Eftersom det var såpass många valde de att odla vidare så att det förhoppningsvis skulle gå att få några fem-dagars istället. Det gör de som jag förstått för att det är större chans med ett femdagars embryo, den första naturliga gallringen har då skett när en del embryon inte delar sig som de ska. Så vi fick en tid för insättning fem dagar senare och det var också det en väldigt nervös väntan om och i så fall hur många embryon som hade klarat sig så långt. Vi fick sen reda på att tre stycken hade klarat sig och jag satte in ett och fick två stycken till frysen.
Det visade sig lite drygt en vecka senare (ja jag tjuvtestade) att det hade tagit sig och att jag var gravid. Lyckan blev dock inte långvarig denna gången heller utan det blev missfall ungefär i vecka sju igen. Lagom till att det hade gått en mens emellan vilket var vad de rekommenderade var det såklart sommar och stängt på klinikerna. Denna väntan var så frustrerande när vi inte ville annat än att försöka igen så snart som möjligt. Jag valde att gå igenom hela hormonbehandlingen igen istället för att sätta in ett av de två äggen vi hade kvar. Det var framförallt eftersom att allt tog sådan tid, och jag kände att om inte de två embryona som vi hade i frysen skulle funka så har det hunnit gå ännu längre tid och jag har blivit äldre och äggen har hunnit bli ännu sämre. Under denna tiden fick vi träffa en ny läkare på vår lokala mottagning som var vikarie under sommaren. Vi fick tyvärr ingen bra känsla alls från vårt möte. Hon pratade enbart om hur små chanser det var och rabblade om och om igen att vi inte skulle förvänta oss så mycket och att det inte var mer än ca fem procents chans att lyckas o.s.v så jag var helt knäckt när vi gick därifrån. Det var ju inte riktigt det som vi behövde höra nu när vi hade gett oss in i det här och var mitt uppe i det. Jag bad om att inte behöva ha någon mer kontakt med henne och det löste mottagningen som tur var. Det är klart att vi också hade läst statistiken innan vi började men när vi nu sitter här och har påbörjat processen behöver vi inte få det kastat i ansiktet om igen, det är tillräckligt jobbigt ändå. Men iallafall, i början på augusti kunde vi börja med sprutorna igen och vi åkte till Falun för äggplock i mitten av augusti. Denna gången gick det inte riktigt lika bra men de fick iallafall ut fem ägg varav tre blev befruktade. Det innebar att de inte tyckte att vi skulle odla vidare på dessa utan istället göra insättningen redan efter två dagar. Eftersom chansen inte var riktigt lika stor då valde vi att sätta in två stycken. Vi hade riktig tur att det sista klarade sig i fem dagar och hamnade även det i frysen. Även denna gång så visade det sig att det hade tagit sig och sen började en otroligt jobbig väntan på att veckorna skulle gå. I vecka åtta hade vi tid för ett tidigt ultraljud och till vår stora lycka så såg vi för första gången ett hjärta som pickade där inne ❤️
Det lilla hjärtat ska fylla två år i maj och är troligen storasyster då om allt går som det ska. Ett av de där tre embryona som låg kvar i frysen satte vi in i mitten av augusti och vi har nu kommit nästan halvvägs i graviditeten. Om ni orkade igenom detta så vill jag först säga tack för att ni ville lyssna och jag hoppas att det kan ge någon ett hopp då det behövs som allra mest. För det kan nämligen gå bra också. Kram ?
Senaste kommentarer