Det här blir en lång berättelse som de flesta av er förmodligen inte är särskilt intresserade av så det går utmärkt att hoppa över 🙂 Men för de som är intresserade och läser allt som står om barnlöshet och IVF så kommer den här. Jag delar upp den i två delar annars blir det lite väl mastigt.
När vi påbörjade vår IVF-behandling så kändes det inte som att jag gjorde annat än att googla. Jag googlade på statistik, solskenshistorier, kosttillskott, långa metoden vs korta metoden, kliniker, sprutor, progesteron och you name it, i´ve googled it. Men det jag framförallt sökte var solskenshistorier, par eller ensamstående som kämpat och lyckats. Och det fanns det, ganska många till och med. Men problemet var att det alldeles för sällan handlade om kvinnor över fyrtio som lyckats. De flesta sökningarna ledde till Familjeliv.se likt de flesta vägar bär till Rom och det vet vi ju att man oftast inte blir upplyft av trådarna där. Är det något som skulle kunna gå fel så säger Familjeliv åt en att det redan är kört, vad det än gäller. Men det är väl så, människor har ett behov av att samlas och diskutera allvarliga, jobbiga saker med andra i samma situation. Det är mer sällan vi känner ett behov av att skriva av oss och dela med oss av att allt gått som det ska. Jag tänkte iallafall göra det, dela med mig av att allt gick som det skulle.
Jag och Mattias träffades när jag var 38 år och jag hade nog förträngt det här med barn med åren och valt att inte ta tag i frågan med mig själv. Så dumt kan jag känna så här i efterhand. Det dröjde inte så länge efter att vi börjat träffats innan jag kände att jag ville ha barn med den här mannen. Han hade precis kommit ur en lång relation och var väl allt annat än redo egentligen så jag väntade nästan ett år innan jag tog upp frågan. Också dumt. Vi började iallafall försöka när jag precis hade fyllt fyrtio och det tog tre månader innan jag plussade. Den känslan glömmer jag aldrig, jag var alldeles skakig när jag smög upp på morgonen för att ta testet när mensen var tre dagar sen, så nervös var jag. Jag hade inte sagt något till Mattias innan om att jag misstänkte något så han blev nog ganska chockad när jag skuttade tillbaka in i sovrummet med stickan i högsta hugg klockan sex på morgonen. Det gick fram till vecka sju innan blödningarna började. Jag fick komma in ganska snabbt när jag ringde och de tittade med ultraljud. De såg att fostret inte verkade vara så stort som det borde vara men jag var ändå tvungen att vänta en vecka för att de skulle kunna jämföra. Det var en oändligt lång vecka innan de kunde konstatera att fostret slutat växa och jag fick tabletter för att driva ut det.
Efter det missfallet så hade jag ändå lite förhoppningar om att det skulle ta sig igen ganska snart men ingenting hände på några månader. Jag började nog ganska snart att tänka på IVF medan Mattias behövde lite mer tid för att ställa in sig på att det kanske inte skulle gå på naturlig väg. Jag fick missfallet i augusti 2016 och i december tog vi kontakt med en privat mottagning för att påbörja IVF-resan.
Vi trodde nog att vi skulle kunna sätta igång ganska snart efter den första kontakten med privatmottagningen men det visade sig att det skulle ta längre tid än vad vi trodde. Först var det julhelgerna som försenade det hela innan vi ens kunde få en första tid. När vi sedan hade vårt första besök i januari 2017 så gick vi igenom hur hela processen skulle gå till och vilka steg som skulle gås igenom innan vi kunde sätta igång. Både jag och Mattias skulle lämna prover för att se så det inte fanns några andra fysiska hinder mer än åldern. Proverna visade inga konstigheter, jag hade ett AMH på 0,91 vilket var ganska normalt för min ålder. Det är det provet som ger en hint om äggreserven.
Efter att alla prover var tagna och kommit tillbaka var det äntligen dags att sätta igång. Eller rättare sagt, då var det ännu mer väntan på att det skulle bli rätt tid i menscykeln för att sätta igång. Vi hade då kommit fram till april.
Jag ska försöka skriva klart den andra delen under helgen. Kram ?
Senaste kommentarer